Eija växte upp i 80-talets Gårdsten med en växande frustration över de sociala orättvisorna och den trimmade tändaren som maktmedel. 25 år senare debuterar Eija Hetekivi Olsson som författare med en roman om det hårda livet i Göteborgsförorten.
– Barnskrämmor. Det är bara att konstatera att det är allt hårdare tag mot barn och unga som gäller, säger Eija Hetekivi Olsson och rynkar pannan under det yviga, korpsvarta håret.
Hon refererar till en tidningsartikel om skolor i Malmö som med hjälp av ett larm, som sänder ut ljud på hög frekvens, ska bekämpa vandaliserande ungdomsgäng.
Med samma kraft avvisar hon de åtgärder som föreslås i ett omfattande projekt lett av Statens tekniska forskningsinstitut och som syftar till att lösa problemet med anlagda skolbränder. Slutsatserna verkar, enligt Eija, hittills handla mer om övervakningskameror och taggtråd än om att identifiera orsakerna till varför någon tuttar på.
Hon menar att individerna måste sättas in i ett sammanhang och i ett samhällssystem om man ska försöka förstå och förklara problemen.
– Jag är väldigt förvånad över att det pratas så lite om det här och att det pågår ett stort forskningsprojekt som kostar så mycket pengar och föreslår så många åtgärder som kan vara kontraproduktiva, säger Eija.
Det är en författare och tvåbarnsmamma som talar av egen erfarenhet. På omslagsfotot till hennes debutroman "Ingenbarnsland” finns en tändare med ovanligt kraftig låga, en sådan där trimmad variant som Eija och många av hennes kompisar använde för att göra brännmärken och elda upp papperskorgar under uppväxttiden Gårdsten och Bergsjön.
Det är om det tuffa livet i dessa Göteborgsförorter på 80-talet som boken handlar. Den kan ses som en flammande protest mot de sociala orättvisornas Sverige.
Eija poängterar att det är en roman, men medger att hon lånat mycket av sina egna upplevelser till huvudpersonen Miira. Däremot vill hon inte avslöja om det verkligen var hon som en dag på mellanstadiet försökte tända eld på skolan, men att hon letat fimpar på marken att röka och halsat surt vin på den urinstinkande heltäckningsmattan i hyreshuset som kallades för Ungkarlshotellet kan vi utgå ifrån.
Det hårdkokta och stilsäkra språket i boken kan också bara ha formulerats av någon som använt det själv.
– Det var så många pratade, säger Eija på en dialekt som i dag har både finska och göteborgska drag – språket bär spår av akademiska studier.
Eija föddes i Sverige 1973 av finska föräldrar. Redan som ung retade hon sig på alla orättvisor som hon upplevde kring hur vuxna behandlade barn. Trots att hon alltid bott i Sverige blev hon satt i hemspråksklass. Det gjorde att hon varken behärskade svenska eller finska perfekt när hon började på gymnasiet.
Hon pratar ogärna om de gamla kamraternas livsöden.
– Men visst, för en del av dem har det gått dåligt, säger hon.
Det finns ljusglimtar i Miiras liv, lärarvikarien Hassan från Hammarkullen och kärleken Pablo, men båda försvinner ut ur skildringen, som kan upplevas som mörk. Eija tycker att den andas ljus och hopp, genom skämten och skratten och genom Miiras inre styrka.
Skolan blev en symbol för det hon inte tyckte om. Den trimmade tändaren blev de frustrerade ungdomarnas maktmedel och är det än i dag. Eija pekar på färsk statistik som visar att ungdomar under 18 år sätter eld på i snitt en skola i landet varje dag. I de flesta fall går det inte så långt att skolan brinner ned, men Sverige toppar den dystra statistiken i Europa och att Göteborg är den stad i Sverige som drabbats värst förvånar inte Eija. Här har hon upplevt hur segregationen och klyftorna ökat och i hennes egen stad brinner även bilarna.
Eijas berättelse handlar om åttiotalet, men ämnena, menar hon, är högaktuella. Hon säger att om man tycker att hon beskriver hemska saker i boken så är det ännu värre i dag.
– Vi har ett samhällssystem som skiktar unga människor. Det finns enormt mycket kraft och kreativitet i förorten och det är för jävligt att politiker inte fattar det utan släcker förhoppningar. Det är farligt, säger hon.
Eija hade kraften att komma vidare, men det var först tio år efter avslutad grundskola som hon läste in gymnasiet på komvux och började sluka kurser på universitetet. Då hade hon arbetat som trappstädare och på restaurang. Hon är utbildad gymnasielärare med samhällskunskap och historia som specialämnen, men arbetet som lärare upplevde hon som alldeles för stressigt. I stället började hon skriva allt mer.
Fast titeln författare tycker hon fortfarande känns fjärran.
– Jag har jättesvårt att prata om mitt skrivande, för jag bara skriver. Bokidén har formats under tiden jag skrivit, säger hon och förklarar att hon blev förvånad när hon fick svar från tre förlag. Nu har hon en brinnande lust att fortsätta skriva böcker.
Hon konstaterar med glädje att många ringt till henne och vill prata om ”Ingenbarnsland”, men några förväntningar på hur den ska tas emot har hon inte.
– Jag är uppvuxen i förorten, jag har inga förväntningar, säger hon och skrattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar